Torsdagen 18:e november 2009

Min nioårige son hade parkerat ändalykten vid datorn med löfte om att få läsa sin e-post medan jag plockade undan efter middagen. Dottern tassade tyst efter storebror.

Det gick några minuter i lugn och ro innan jag började höra lite sedvanligt käbbel från övervåningen. Ett käbbel som blev gnabb och som ökade i intensitet allt eftersom. Min vana trogen var jag nära att lägga mig i men lade band på mig för att låta dem sköta konflikten själva. Något som jag finner oerhört svårt när rösterna höjs och dotterns röst spricker i gråt.

Till slut kunde jag inte hålla mina påfrestade nerver i styr och lät instinkten föra mig uppför trappan mot en konflikt som inte verkade finna någon lösning inom rimlig tid.

- Vad händer här, sa jag med myndig polisröst till de barn som båda tystnat av mina steg i trappan.
- Jag får inte titta på datorn, sa Alicia med sprucken och upprörd röst samtidigt som hon la armarna i kors över bröstet.
- Nä, jag vill inte det, replikerade Adam blixtsnabbt.

Så här i efterhand känner jag att jag borde bjudit Adam på känslan av att läsa sin e-post i fred. Jag borde respekterat hans rätt till att vara privat.

- Men Adam... det gör väl inget, försökte jag.
- JO! skrek han oartigt, ouppfostrat och alldeles för tyket för en trött pappas öron.
- Hördu, den tonen... började jag hårt och bestämt.
- Hon FÅR inte titta... sa han med ett plötsligt lugn och sitt prepubertala överlägsna tonläge.
- Du stänger av nu, direkt, annars rycker jag sladden, kontrade jag med hög röst och all myndighet och skärpa jag kunde dra på med.

Adam tittade på mig, ögonen fylldes med tårar i samma takt som skammen steg som vårfloden i mig. Han satte händerna för ansiktet och vände sig gråtande bort.

- Du fattar ju inte... sa han hulkande och i det ögonblicket insåg jag att jag inte begrep ett dugg. Att jag tryckt på med min hårda och stressade attityd som i grunden bara var en egoistisk rädsla att missa försnacket till landskampen på TV.

Dottern hade gått därifrån och tagit sin tillflykt till en lugn stund på porslinstronen med Vovven och ärenden som skulle uträttas. Skammen pumpade i mig och Adam vågade lätta på händerna framför ansiktet och titta på skärmen med röda ögon.

- Titta här, sa han och bjöd in mig till andra sidan bordet vilket släppte på mitt märkliga tillstånd.

Jag tog de tre stegen runt skrivbordet och läste där hans finger pekade:

Till: Alicia
Från: Adam

Han hade skrivit e-post till sin lillasyster...

Jag älskar dig. Här får du en sång:




Ett kärleksfullt e-post från storebror till den älskade lillasystern. Han hade snappat upp hennes fascination av Ola från körslaget. Han har lyssnat tusen gånger på låt nummer fyra på hennes CD-skiva. Han har hört till leda från henne om hur söt Ola är. Jag hävdar att jag skulle se ut som honom om jag varit tretton år yngre, haft håret kvar och vägt femton kilo mindre men har inte fått bekräftat mina synpunkter. Adam hade koll på fascinationen och ville visa sin kärlek.

Klart som fan att han inte ville visa vad han höll på med för henne. Ibland gör man små fel som förälder men ibland missbedömer man totalt.

Man får göra fel, det är helt okej. Jag minns inte vem som sa det eller vart jag läste det först men fel får man göra så länge man vågar stå upp och erkänna dem. I synnerhet för sina barn.

- Förlåt Adam, sa jag och hade svårt att stoppa tårarna när jag kramade om honom fylld av kärlek, skam och obeskrivlig glädje.
- Det är lugnt...
- Nä, det är det inte, jag skulle inte ha skällt på dig. Förlåt...
- Äh, sluta...

Tisdagen den 17:e november 2009



Att slänga ihop Pasta Carbonara till fyra personer och några lunchlådor är ingen större match. Inte ens när en av grytorna ska vara vegetariska och innehålla ett märkligt baconsubstitut som enligt uppgift ändå är ganska välsmakande.

Problemet uppstår när man använt åtta äggulor i matlagningen och har kvar lika många äggvitor. Tips mottages tacksamt om hur man lämpligast gör sig av med dessa. Visst kan man slänga ihop nån smaskig maräng men det är inte riktigt min grej. Testade marängvarianten en gång men fick ett resultat som närmast liknade koskit när de flutit ut på plåten.

Stod denna gång med mina äggvitor och funderade på att hälla ut dem i vasken vilket jag gjort ett antal gånger. Problemet då är ju att det geggar ihop sig och hindrar vatten och annat att ens ta sig fram till silen. Funderade också på att hälla dem rakt ner i papperskorgen under diskbänken men drog mig till minnes senaste gången jag gjort detta vilket fick till följd att det rann rakt igenom och gjorde ett jämntjockt och segt snigelspår från diskbänken till ytterdörren. Ett snigelspår som jag inte hade lust att torka upp en gång till.

- Kan du komma lite, hojtade min sambo när jag funderade på mina äggvitors vidare öde.

- Ta med en påse, ropade hon när jag precis börjat gå för att se vad hon ville.

Jag fann henne tråcklandes med ett par gamla kuddar som för länge sedan passerat sin livskurvas höjdpunkt. När jag ombesörjt det jag blivit tillbedd, det vill säga att trycka ner de två kuddarna i ICA-kassen som jag tagit med slogs jag av den briljanta iden att marinera kuddarna med mina äggvitor och sedan omgående bära ut dem till soptunnan.

En sedvanlig kasse från ICA blir relativt välfylld av två ordinära kuddar men jag hoppades ändå att åtta äggvitor skulle finna sin plats bland den mjuka bomullen. För att bereda plats för äggvitorna så tryckte jag till den översta kudden så att en lagom stor grop bildades med plats för åtta äggvitor. Problemet var dock att när jag lyfte handen från den lilla gropen så reste den sig och fyllde åter ut påsen till bredden.

Skam den som ger sig, tänkte jag och körde ner en träslev mot kudden och hade således plats att hälla i mina äggvitor. Trots att problemet från början varit banalt var jag rätt nöjd med min finurliga lösning.

Jag hade dock inte räknat med alla följder. När jag avlägsnade träsleven som skapat gropen ville kudden återigen fylla påsen till bredden. Den för äggvitor avsedda lilla gropen slätades såligen ut och gropens innehåll hade inte längre någonstans att ta vägen. Åtta äggvitor klättrade långsamt ur påsen, rann på dess sidor och bildade en stor rund pöl på köksgolvet.

Uppskattningsvis hamnade sex äggvitor på köksgolvet, den sjunde bildade ett kletigt snigelspår genom hallen och den åttonde låg lyckligt inbäddad bland kuddarna.

Tisdagen den 3:e november 2009


Upptaget

Jag ryckte upp dörren till badrummet häromkvällen och fick se min sexåriga dotter sitta med byxorna nere tittandes i en av sin mors magasin.

- Gör det du ska så du kan komma i säng, sa jag onödigt hårt och stängde dörren om min levererande dotter för tredje gången inom tio minuter.
- JAAAA, genmälde hon för tredje gången inom samma tidsram.

Någon minut senare kom hon ut och blängde till på mig med spelat allvar som bara sexåriga flickor kan.

- Bra, jag måste på toa, sa Adam och kilade snabbt in utan att jag hann reagera.

Tio minuter och två påtryckningar senare konstaterade jag att tjugofem minuter försvunnit från kvällen genom mina barns toabesök.

När det väl blir dags för barnen att gå och lägga sig om kvällarna så vill jag att det ska gå fort. Kanske för fort. Det är ju liksom när de lagt sig som jag kan slutföra mina sysslor och sedan eventuellt få en stunds avkoppling. Avkopplingen är målet och belöningen just då. Möjligen har jag missat något i min inställning om kvällarna men jag vill nå lugnet. En stund då det är ro i stugan och hjärnan och kroppen får ägna sig åt sånt som inte kräver så mycket energi.

I de lägena kan ett bajsnödigt barn kännas som en bromskloss i tillvaron.

Under gårdagskvällen skickade jag upp barnen för sedvanliga kvällsaktiviteter innan läggning. Fem minuter efter att jag lyckats tjata dem uppför trappan gick jag själv de tretton trappstegen upp. På andra sidan av hallen såg jag en ljusstrimma vid toalettdörren vilket skvallrade om att något barn förmodligen placerat sig på tronen.

- Är det upptaget? undrade jag efter tre försiktiga och ovanligt ostressade knackningar.
- Ja, snart klar, svarade min glada dotters ljuva röst.

Jag hjälpte vår halta katt nerför trappan och återvände sedan mot kvällsberedningen när min dotter öppnade toadörren och gav mig ett ljuvligt leende.

- Jag tycker att du alltid ska göra så, sa hon och tittade fordrande på mig vilket fick mig att ana att mitt milda tonfall vid upptagetfrågan tidigare fallit damen i smaken.
- Menar du när jag knackade? frågade jag för att försäkra mig om att jag fattat rätt.
- Ja, det är mycket trevligare än när du bara öppnar dörren, sa hon i vänlig men bestämd ton.

Naturligtvis är det så. Självklart är det trevligare med milda knackningar än stressigt uppryckta dörrar. Hon avklarade dessutom sina bestyr snabbare än vanligt men jag kan inte avgöra om det berodde på mina milda knackningar.

Det kändes bra. Som om vi löst en liten återkommande kvällsknut. Spontant fick hon en kram och tänderna borstade. Det var ett sånt där tillfälle då samarbetet klaffar och det finns en magisk samhörighet till barnen. Alicia tålmodigt mottagande tandborstningen och sonen lika tålmodigt väntande på att få sina naglar klippta. Samklang, samhörighet, gemenskap. Trodde jag!

- Gå ut nu, jag måste bajsa, hojtade storpojken i samma sekund som jag spolat bort tandkrämsresterna från Alicias tandborste.

Tio minuter senare hade jag fortfarande nagelsaxen i handen och väntade på att få ansa klorna på min uppenbart upptagna son.

Måndagen den 2:e november 2009


Vedspisen på jobbet, till vardags inte fylld med mat.
Foto: Peter Björklund

Jag fattade inte först. Inte förrän jag gått uppför den gamla trappan och passerat den inaktiva öppna spisen i foajén och den kalla kakelugnen på mitt kontor.

Det finns kakelugnar i varenda rum på mitt jobb. Foajén ståtar med en vacker öppen spis och i köket finns den största vedspis jag någonsin sett. Trots det tog jag av jackan några minuter efter åtta och slogs av kylan. Det konstaterades att det var tretton grader och en brännare till pannan som strejkade.

För ett antal år sedan kom jag och familjen hem från julfirande hos min ömma moder. Utetempraturen låg långt under noll och innetemperaturen närmade sig nollstrecket. Ett gissel för de som fortfarande eldar med ved och som är för snåla för att slå på elpatronen.

- Vi går upp till badrummet, sa min sambo och kånkade med sig barnen till det enda rummet som erbjöd värme tack vare en elslinga i golvet.

En timme senare satt de kvar på badrumsgolvet och hade nog avverkat en och annan bok medan jag hämtat in ved, tänt i pannan och försökt få fart på värmen i huset.

- Pappa, hörde jag min då sexårige son ropa och jag studsade upp för trappan med toppluva och dubbla raggsockar.

- Är det varmt än? frågade han sedan.
- Nä, svarade jag.

Den guldfärgade kalufsen försvann snabbt in i badrummet igen och dörren drogs igen med en ljudlig smäll. Kvar stod jag och tyckte synd om mig själv. Martyren som frös.

Jag fryser idag också men har ingen värmande martyrkostym att slänga på mig. Däremot värmer jag mig med alldeles för mycket kaffe och om jag inte slutar med det tvingas jag snart blotta rumpan på en trettongradig toalett. En mindre lockande lösning.

Fredagen den 30:e oktober 2009

- Ska vi titta på filmen snart, undrade min dotter studsigt när jag stod i köket och plockade undan lite grejer som jag ville ha bort innan jag skulle njuta av en filmstund med barnen.
- Jag ska bara göra det här och bädda sängen först, sa jag och tittade på henne och upptäckte att det glimmade till något i ögonen på henne.

Hon vände ganska snabbt på klacken och skred iväg mot sofforna vid TV:n där storebror väntade otåligt. Via hallen kunde jag höra deras samtal.

- Jag vet vad vi kan göra innan filmen, sa Alicia ivrigt till storebror.
- Vadå? svarade han med en suck så som storebröder gör.
- En bra överraskning, sa hon och sedan något mer som jag inte lyckades höra på grund av att hon sänkte rösten.

När de kutade uppför trappan log jag för mig själv. Övertygad om att överraskningen skulle vara en bäddad säng och en tidigare filmstart. För att inte förstöra min överraskning som jag var säker på väntade så avvaktade jag i köket tills de kommit ner och bänkat sig framför TV:n.

- Jag ska bara gå upp och bädda sängen, sa jag när jag hastade förbi barnen på väg mot sovrummet där jag trodde att min enda insats skulle vara att inspektera barnens verk.

Jag tog de tretton trappstegen i åtta steg och fortsatte in i sovrummet för att titta på den bäddade sängen. Med viss besvikelse kunde jag dock konstatera att sängen var lika obäddad som när jag klivit ur den på morgonen. Den förväntade överraskningen uteblev men blev å andra sidan ändå en överraskning. Vilken överraskning de pratat om har jag fortfarande ingen aning om.

- Vad duktiga ni var, sa en förälder och tittade på sin dotter som en liten stund tidigare sjungit spökrock för samlade föräldrar på fritidsets musikcafé.

- Jaaa, ni sjöng så bra, fyllde en annan förälder i och klappade sin son stolt på axeln utan att med en enda stavelse förmedla stoltheten till sin sjungande telning.

Det var musikcafé och föräldrarna strömmade till för att få sig en kopp kaffe, lite skvaller och underhållning i form av barnens frivilliga insatser kring temat musik. Min dotters klass skulle framföra tre väl utvalda och inövade sånger. Min son skulle göra offentlig dansdebut då han och Breakdance-Olle skulle visa coola moves till cool musik.

Tidigare under veckan hade jag diskuterat det där med duktiga barn med en kollega. Hon hade lyssnat till Mia Törnblom och jag höll helt och hållet med kollegan och Törnblom om risken med att alltid berömma barnen för det de gör istället för det som de är. Det är en väsentlig skillnad.

- Vad du sprang idag... duktig du var.
- Snygg passning till målet... duktig du var.
- Vad fint ni sjöng... duktiga ni var.
- Vad duktig du är på att läsa... duktigt!

Duktig, duktig duktig... det är det man ska vara för att få feedback. Värst av allt är det när föräldrar och deras föräldrar betalar för prestationer. Tio kronor om du gör mål i matchen. Tjugo om du klarar det och femtio om du klarar något annat. Prestation belönas.

Däremot, vilket jag inte diskuterat med kollegan och således inte vet om Törnblom reflekterat över, så är det inte handlingarna utan egenskaperna man klankar ner på när det går snett.

Ponera att sonen glömt mössan på skolan. Säger jag då att just det var slarvigt eller hur uttrycker jag mig? Jag sa det senast i morse trots att jag funderat över det ett tag.

- Du är så slarvig, sa jag och vände mig inåt huset för att hämta min mobil innan avfärd.

Är slarvig. Plötsligt hugger jag på hela personligheten istället för på prestationen.

Under musikcaféet studerade jag Adam lite extra medan han väntade på sin tur. Som enda dansnummer i all sång och pianospel stod han och Breakdance-Olle bakom pianot och blev mer och mer nervösa ju mer det närmade sig. Jag pillade med min kaffekopp som sedan länge var tom men behövde projicera min egen nervositet på något och kaffekoppen fick duga.

De gjorde ett storartat nummer under stort jubel och rytmiska handklappningar från publiken. Jag tittade så noga jag kunde men hjärnan arbetade för högtryck för att hitta rätt formuleringar. Jag ville inte bara säga till dem hur duktiga de var i sin prestation. Jag ville att de skulle känna hur modiga de är som dansar inför hela skolan och föräldrarna. Jag ville visa hur stolt jag är som förälder till en liten kille med stort mod och rytm i blodet.

Beröm personligheten, inte prestationen...

Dansen tog slut, publiken jublade och jag började min marsch genom föräldrahavet mot de två dansanta grabbarna. Det fanns ingen formulering klar men när jag närmade mig tittade Adam oroligt och nervöst mot mig och lyfte handen. Jag tog de två återstående stegen och gjorde en high five med honom med vänstern och fick en high five av Breakdance-Olle med högern. Formuleringen var inte klar...

- Shit va coola ni är, slank det dock ur mig och när jag sa det utan att det egentligen passerat mitt förnuft kändes det riktigt meningslöst.

Dansgrabbarna tittade på mig, sedan på varandra, min Adam fnittrade till.

- Ja, det är vi, sa Breakdance-Olle och sken upp i ett enormt leende som också Adam stämde in i.

Där satt den! Jag tog dagens lärdom: Beröm personligheten, inte prestationen...

Torsdagen den 22:e oktober 2009

Nu har det varit dött länge nog på den här bloggen... Vet inte vad som flög i mig när jag ville leva bloggliv med svart, grått och orange men konstigt blev det och motivationen blev där efter.

Nu har jag efter bästa förmåga gjort om utseendet här på Sega pappan. Okej, det är lite polkagriskänsla och husmorsvarning. Okej, aningen tjejigt är det kanske också. Det är väl inte speciellt manligt med en bordsduk på sidan men den kommer att dyka upp i ett annat sammanhang framöver. Ni som sett min bok på vulkan.se kan möjligen ana sammanhanget.

Så... nu tänker jag njuta av den här bloggen igen...

Måndagen den 14:e september 2009

Trots att det var måndagsmorgon räckte tanken längre än nästippen då jag präktigt och förståndigt placerade en plastpåse i barnens gympapåsar. Något som jag tänkt förklara för dem innan avfärd till skolan men vid det laget hade den stresspåverkade tankeverksamheten dragit sig tillbaka en bra bit innanför yttersta kanten av näsan.

Att båda barnen har gympa i skolan samma dag är en liten lyckoträff. Det ger minnet en extra chans att få med rätt grejer på rätt dag, ett uppdrag som inte är helt självklart och enkelt att reda ut.

På eftermiddagen hämtade jag lilltjejen och storpojken efter deras dagliga värv i skolbänk och gympasal och det var under en kort sammanfattning i bilen som jag insåg att pojkar är pojkar och flickor är flickor. Om det nu är så vill säga...

- Såg ni att jag lagt ner en plastpåse i gympapåsarna? undrade jag med en snabb blick över axeln på mina passagerare.
- Ja, varför gjorde du det? motfrågade storpojken lite buttert som om det var en märklig sak.

Alicia satt tyst ett par sekunder och jag undrade lite vad som rörde sig i hennes huvud men insåg sekunderna senare att hon brottades med sina funderingar om påsen.

- Men..., började hon långsamt och sökte min blick via backspegeln.
- Jag lade ner den blöta handuken där, fortsatte hon med en liten osäkerhet på rösten som om det inte varit rätt.
- Bra, det var tänkt så, sa jag och försökte skicka ett leende via spegeln som förstärkning.

Det finns en skillnad där och jag vet inte om det har med pojkar och flickor att göra men jag tror faktiskt det. Jag kan inte heller begripa om det har med uppfostran eller gener att göra. Arv eller miljö? Det kanske är individuellt...

Vad jag vet är dock att jag som nioåring förmodligen reagerat som Adam. Trots att jag inte kände min sambo när hon var i Alicias ålder så är jag ganska övertygad om att hon handlat som sin dotter. Finns det då en gen som styr det här så att våra försök att vara lika i vår uppfostran är meningslösa? Jag vill tro att uppfostran har betydelse men blir ibland påmind om motsatsen.

Torsdagen den 10:e september 2009

Av olika anledningar vaknade jag i fosterställning på morgonen. Den största anledning till den obekväma positionen var att uppvaknandet skedde i tvåsitssoffan framför TV:n. Ryggen som varit krökt några timmar ömmade och de vikta benen ville verkligen inte fällas ut utan att skrika av motstånd.

Klockan på mobiltelefonen signalerade 06:00 och natten hade flytt utan att lämna en chans till mig att få räta ut kroppen några timmar i min egen slaf.

- Man får skylla sig själv, sa jag högt till mig själv i ett ovanligt utfall av ensamsamtal.

Barnens fukost påbörjades och snart hördes tassande steg och ivriga dunkar på övervåningen. Husets invånare vaknade till liv vilket brukar vara ett välkommet ljud. Dock inte denna morgon då ögonlocken verkade piercade med blytyngder och kroppen kändes som om den var i behov av en sträckbänk.

Surmulen och otrevlig vankade jag omkring innan jag och barnen en dryg timme senare lyckades starta bilfärden mot jobb och skola.

- Kan du spela nummer fyra? undrade Adam och syftade på det fjärde spåret i den inmatade Michael Jacksonskivan.

- Vi kommer dit, svarade jag med samma buttra stämma som jag använt hela morgonen sedan jag konstaterat att den näst sista låten spelades och att det snart skulle börja om från början.

Låtarna passerade liksom husen och fälten utanför bilfönstret. Min otrevliga attityd skapade tystnad i bilen och vi satt alla tre försjunkna i våra tankar. Jag kom på mig själv att njuta av tystnaden men skämdes sedan lite över att jag själv skapat den med min grinighet.

Samtidigt som vi svängde av motorvägen mot Berga industriområde avslutades "Billie Jean", som för övrigt är en av mina favvisar på skivan jämte "Bad", och Adam fick sitt lystmäte när "Beat it" drog igång.

Han började med små hummanden i takt med introt och bröt den närmast religiösa tystnaden. Det var trevande försök att blidka hans tjuriga pappa och i takt med att inga grymtanden hördes från förarsätet blev han modigare.

- You better run, you better do what you can... sjöng Jackson i högtalarna.

Adam hakade på och trots att varken engelskakunskaperna eller hans vetskap om den exakta texten fanns där så gjorde han ljuden som skulle motsvara sångtexten. Det var en salig blandning av gurgel och oartikulerade ord som skulle föreställa engelska och i mitt insnöade trötthetsvansinne lät det förfärligt men med ett visst mått av charm.

Jag kvävde min lusta att skrika rakt ut. Jag stängde öronen så gott det gick och när inga klagomål nådde den sjungande nioåringen ökade han volymen i väntan på den enda strof han med säkerhet kunde och tog i med imponerande inlevelse...

- Just beat it, beat it, beat it, beat it...

Torsdagen den 3:e september 2009

Strax efter tio på förmiddagen hade jag precis lyckats klämma ut en espresso ur den äldre av de två kaffeautomaterna på jobbet. I kön bakom mig stod tre kvinnliga kollegor i fertil ålder varav två som ännu inte fått uppleva föräldraskapets härlighet och ärlighet.

Kaffeautomaten är placerad i ett knappt tjugo kvadratmeter stort kyffe som rymmer sex mikrovågsugnar, en diskbänk, kyl, frys, två diskmaskiner och två kaffeautomater som naturligtvis är placerade längst in. Den största fördelen med automaterna är att de förser oss med kostnadsfritt svart guld i flytande form.

Vid lunchtid är det inte sällan drygt ett tjog hungriga själar som slåss om utrymmet mellan bänkarna och om de sex mikrovågsugnarna. Den som inte är vaken då kan nästan räkna med en skåpslucka i tinningen eller en diskmaskinslucka över knäskålarna.

Då jag precis skulle greppa min mugg med espresso fick jag syn på en mammaledig kollega genom dörröppningen och i samma ögonblick gjorde de tre kvinnliga kollegorna samma upptäckt. Den två månader gamla krabat som satt nöjt i sin mammalediga moders knä startade ett tio sekunder långt synkront sammanhängande läte från de tre kvinnliga och automatköande kollegorna.

De första fyra sekunderna:
– Ååååååååh...

De påföljande tre sekunderna:
– ...guuuuuud...

En lång sekund efter det:
– ...såå...

De avslutande två sekunderna:
– ...sööööt.

Jag drabbades också av den smittande livsglädjen och moderns stolthet men att iaktta passerande kvinnors moderliga gnyenden och ojanden var i det närmaste komiskt. Än mer komiskt var det dock att se intresserade män som bromsade sina instinkter att falla in i putt-i-nuttet. Coola kommentarer är uppenbarligen mäns melodi för att dölja sina faderliga instinkter gentemot putt-i-nuttande kvinnor.

– Jaså, vi har finbesök idag...hehe...
– Hehe... jaså... hehe... här har vi nästa generations IT-tekniker... hehe...

Hur jag själv reagerade? Det minns jag inte men förmodligen stod jag för en av de coolaste kommentarerna.

Måndagen den 31:e augusti 2009


En tummsugarfri tid har börjat

Om jag blundar och tänker på min dotter är det allt som oftast bilden av en söt flicka med vänster tumme instucken i munnen och en brun gosevovve upptryckt mot ansiktet som dyker upp. En bild som jag numera måste revidera.

- Vi har strukit på smörjan, sa lilltjejen till mig via telefon för ett par veckor sedan.
- Vilken smörja? undrade jag och fattade ingenting.
- Nä, just det, du vet ju inte, svarade hon hemligt.

Vi hade under ett par månaders tid påpekat för henne att det där med tumsugning snart skulle vara ett avslutat kapitel. Information som hon bävat för och fullkomligt förträngt så snart diskussionen varit avslutad. Efter ett tandläkarbesök härförleden hade dock denne med sin naturliga auktoritet förklarat vad som kunde hända med tänderna, i synnerhet de som nu växte ut som ersättning för de som naturligt gått förlorade i äpplen och annat.

- Mamma har köpt sån där smörja till tummen, det smakar skit...
- Jaha, vad bra, sa jag.

Den första dagen gick bra men vid läggning skruvade hon på sig i sängen. Flera gånger hittade hon orsak att komma upp och vi konstaterade ganska omgående att hon hade lite svårt att komma till ro utan den lugnande tummen instucken i munnen. En tumme som suttit där varje kväll i drygt sex och ett halvt år. En vana som plötsligt skulle brytas.

Det tog en stund men till slut knoppade hon in och lite senare satt jag vid datorn som i vårt hem är belägen i den övre hallen på höravstånd från båda barnens sängar. Det var länge alldeles tyst men till slut hörde jag ett lätt frustande från lilltjejens rum. Frustandet åtföljdes av något som närmast liknade en hästs frustande skratt.

Jag gick de sju stegen till hennes dörr och tittade in och väntade mig att få se en vaken och äcklad liten tjej. Tröttheten var dock övermäktig och hon låg med munnen begraven i vovvens nacke. Armen med den åtrådda tummen låg spikrakt utsträckt åt motsatt håll. Så långt från ansiktet som möjligt.

- Jag behöver ingen smörja, sa hon sturskt till mig i helgen då det var dags för läggning.
- Inte? sa jag och la huvudet på sned för att kunna utröna om hon verkligen menade allvar.
- Nix, sa hon och jag ville inte ta från henne försöket att sova utan smörja.

Flera gånger under kvällen tittade jag in för att se om John Blund tryckt in tummen i munnen men varje gång sussade hon gott.

Vovven var fortfarande där med örat virat mellan vänsterhandens lill- och ringfinger. Den söta sovande minen var också på plats men tummen var inte inne.

Det blev en ny bild. En bild av en söt sovande dotter utan tumme i munnen. En bild av en ny identitet. En större flicka. En flicka som inte suger på tummen. Ännu ett kapitel är slut. Ytterligare ett har börjat.

Tisdagen den 25:e augusti 2009

Det var när jag satte mig i bilen klockan 22.08 och slog på radion som en röst inom mig mässade:
- Du är ett superpretto, du är ett superpretto...

Det tog sin början en dryg timme tidigare då jag sagt godnatt till barnen och gett mig av mot stan och den stora stormarknaden för att handla sånt som måste handlas; mjöl, socker, toapapper, kryddor och annat som tar slut emellanåt.

I värsta prettostil börade jag min handlingsrunda med att panta flaskor och burkar och för ovanlighetens skull en hel back med tomglas. Med pantkvittot i ena handen och ICA-kortet i den andra sköt jag den stora kundvagnen framför mig till förbutiken där jag bytte in en trisslott med en präktig tjugofemkronorsvinst. Med hjälp av pantkvittot kvitterade jag ut två nya lotter.

- Om du köper fyra får du en hemlig present, sa den välmenande kvinnan bakom disken.
- Då gör vi så, svarade jag med mitt svärmorsleende och valde ett platt paket ur en korg och trocklade ner trisslotterna i plånboken.

En stund senare hade jag hämtat självscanningsapparaten och satt fast den i den avsedda hållaren på vagnen. De medhavda kassarna av förstärkt röd plast och tydliga ICA-märken på vardera sidan spände jag fast i vagnens kanter med de svarta, för ändamålet ditsatta, resår- och kardborrebanden. En fiffig lösning som håller påsen, eller bagen som de kallar den, öppen under hela rundturen. Min handlingslista hade jag i värsta prettostil sorterat efter var varorna fanns i butiken och spänt fast i den avsedda klämman på handtaget för att kunna avklara min kvällsaktivitet via en närmast snitslad bana.

Storpack är prettolivets elixir. Kuponger, bonuscheckar och erbjudandet hör till prettolivet på samma sätt som fotboll hänger samman med gräs.

Jag scannade och levde rullan innan jag äntrade kassan med fyra papperslappar i handen fördelade på kuponger och bonuscheckar. Jag sparade femtiofyra kronor totalt inklusive den lilla rabatt som jag fick för att köpa avokado med ICA-kort. In totale ett avdrag på totalkostnaden med nästan 6%. Pengar som ICA förmodligen redan lurat av mig dubbelt i tidigare sammanhang men vem bryr sig om sånt när kupongglädjen sprider sig i kroppen.

Väl ute vid bilen stuvade jag in tjugofyra toarullar, tolv hushållspappersrullar och två välfyllda bagar med bland annat sex refillpåsar kryddor av allehanda slag. Rumpan landade trött i förarsätet och jag satte på radion och fick till min glädje höra att P1 skulle reprisera Studio Ett från tidigare på dagen.

Det var exakt då prettovarningen skapade det mässande budskapet.
- Bu bist ein superpretto, you are a superpretto, du är ett superpretto...

Kuponger, pantkvitto, bonuscheckar, anpassad handlingslista, storpack och trisslotter med present. Var tog den avslappnade killen med pizzakartongerna vägen? Var är stammisen från närbutiken?

Lösningen var omedelbar och självklar. Radion rattades om till 104.0 som i vår nejd serverar populärmusik. Volymkontrollen rattades upp en aning för den rätta känslan. Bilen rattade jag ut från stormarknadens parkering men svängde ganska snart in på en närliggande parkering för att lämna tidningar, pappersförpackningar, hårda- och mjuka plastförpackningar samt en kasse med nyttiga saker till Emmaus. Detta sista prettoinslag saluterades i rondellen med ett litet extra tryck på gaspedalen för att visa mig själv och den omvärld som inte bevittnade det att Pretto-Fredric inte längre fanns.

Vad händer om man gasar till i en rondell med matkassar i bagagutrymmet? Jo, kassarna far som studsbollar och deras innehåll fördelas i ett jämt lager.

Vad har en prettosvenne handlat? Jo, en storpack med ömtåliga ägg.

Måndagen den 10:e augusti 2009

Vi hade haft en förträfflig dag på Liseberg även om folkmängden på det lilla området var större än vad man önskar då det ska åkas karusell och bergbana i parti och minut. Det stora besökarantalet visade sig redan då vi sakta åkte omkring på parkeringen på förmiddagen utan att hitta en enda ledig plats.

- Det ligger ett parkeringshus på andra sidan ån, sa min Göteborgsboende bror som med sin lokalkännedom lotsade mig dit under tiden som min mor, sambo och de två telningarna begav sig mot ingången.

Samtliga parkeringar var fulla vilket också visade sig på de oändliga köerna inne på nöjesparken senare. Vi valde att parkera bilarna en bit bort och tog oss medelst spårvagn till Liseberg där min sambo, barnen och min mamma redan gjort entré och hunnit med ett par vådliga rundturer innan vi mötte dem vid en centrifugerande attraktion vid namn Jukebox.

Dagen gick och lilltjejen som bestämt sig för att åka allt som hennes längd tillät hann med att få håret blåst i alla riktningar med hjälp av bland annat Jukebox och Lisebergsbanan.

Lyckliga och saliga började vi inse att dagen gick mot sitt slut varpå vi bestämde att jag och min mor skulle hämta bilarna medan resterande medlemmar i vårt gäng, det vill säga resterna av min familj och min bror, skulle ställa sig i den eviga kön till Flumeride och sedan möta upp utanför.

Min ömma moder och jag gick till spårvagnens hållplats och passerade en bänk där det satt två ynglingar i mellersta tonåren. När vi korsat spåren och fattat posto vid rätt plats hade vi ynglingarna rakt framför oss. Den äldre av dem, med en svart t-shirt och Türkie eller liknande tryckt på bröstet som ett avslöjande om hans ursprung, halade fram en kniv ur innerfickan och började hacka i den träbänk han satt på. Hans kamrat, den yngre, följde hans exempel varefter flisor från bänken började garnera den tuggummifyllda asfalten vid deras fötter.

Jag tittade på skådespelet och funderade kort över om de borde tillrättavisas. Snett till vänster såg jag en annan man i min egen ålder och med två döttrar vid sin sida som också tittade på tilltaget och hans något förargade blick men återhållna kroppshållning avslöjade att hans tankar förmodligen gränsade vid mina.

- Man vågar ju inte, sa jag tyst till mamma som stod och bevittnade samma aktivitet.
- Nä, man gör ju inte det, svarade hon kort.

Spårvagnen kom. Vi klev på. Mannen med flickorna klev på. När vår spårvagn gnisslade igång söderut satt ynglingarna kvar på bänken. Täljande, huggande, skrapande. Meningslös förstörelse som de kan ägna sig åt i lugn och ro till stumma beskådares förargelse. Jag antar att åskådarnas tysta ogillande på ett djupare plan var hela motorn i skadegörelsen.

Den blå spårvagnen skramlade ett par hållplatser söderut mot Mölndal innan vi klev av samtidigt som mina funderingar fortsatte. Jag bannade mig själv för min feghet men skrämdes också av tanken över vad som jag trodde skulle hänt om jag konfronterat dem.