Havregrynsgröt
Havregrynsgröt går hem
- Imorgon måste du göra gröt till frukost, sa min dotter bestämt när vi var på väg från dagis till bilen.
- Varför då? undrade jag och åsyftade att hon vanligtvis äter frukost efter lämningen på dagis om morgnarna.
- Fröken har sagt att vi ska äta en ordentlig frukost eftersom vi ska på teater...
Morgonen efter denna order fann jag mig själv stående halvvaken vid spisen klockan kvart i sex på morgonen. Jag rycktes in i några vällingvärmarminnen och blev ömsom kall och ömsom varm vid minnena.
Morgonschemat är alltid pressat. Det hänger ju naturligtvis på mig och om jag verkligen går upp när klockan ringer klockan halv sex så funkar det. Snoozar jag så ger det utslag direkt på avfärdstiden. En kvart i bingen ger en kvarts försening...
Att i detta prassade schema klämma in frukost till barnen är något som jag slutade med för länge sedan. Dessutom finns ett fullgott och gratis frukostalternativ på fritis och dagis. På något vis går det inte att planera barnens frukost. Ibland tar det två minuter att äta fyra smörgåsar och ibland kan det ta tjugo minuter att dricka ett glas mjölk. Det är omöjligt att uppskatta tiden för den aktiviteten och således är den struken ur programmet.
Just denna morgon slevade de dock på ganska duktigt och med tillräcklig marginal stävade vi norrut mot skola, dagis och jobb. Vad jag dock inte tänkte på där i bilen var att Adam skulle haft fika med sig till ishallen. Skridskor, hjälm och annat var med men en liten fika hade glömts bort i havregrynsdimman.
Lediga dagar
Café Lotsen
När man, som min sambo gör, jobbar inom handeln så går man lite utanför den gängse bilden av normen. Livet blir, vill jag ha sagt utan att gnälla, inte riktigt så enkelt att styra upp som det blir i de familjer där man har vardag och helg i en strikt avgränsad form.
- Ni kan väl komma över på en bit mat och lite vin på lördag? föreslog en kamrat till oss en gång.
- Njae, Johanna jobbar till halv sju och sen jobbar hon på söndag, svarade jag.
- Jaja... men det är ju ändå lördag, replikerade den inbjudande bekante som inte riktigt gjorde kopplingen till att dagen efter skulle vara arbetsdag.
- Ni kanske kan komma till oss på tisdag kväll istället, kontrade jag lite provocerande för att se om det trillade ner något polett.
- Nej men det går ju inte. Jag tänkte vi kunde ta lite vin och sitta och snacka framåt natten.
- Men det kan vi väl göra här hos oss på tisdag, sa jag.
- Men Fredric... det är ju mitt i veckan. Jag orkar inte det om jag ska upp och jobba...
Plong... Poletten trillade ner men maskinen startade inte.
Ska vi hitta på något på en helg så har vi bara varannan helg att tillgå. Visst är sambon ledig mitt i veckan någon dag men då sitter ju jag på min ändalykt och fnular på jobbet.
Fördelen med en sambo som är ledig någon dag i veckan är att det öppnas lite möjligheter. Raggmunk på Café Lotsen till exempel.
Tveksam gymnast
Måndagen den 16:e mars 2009
Full rulle i gymnastiksalen
- Jag vill inte gå på gympan pappa, sa Alicia och tittade på mig med bedjande blick och huvudet på sned.
- Klart du ska, replikerade jag vuxet förnumstigt medan jag gjorde mitt yttersta för att inte påverkas av den bedjande lilla människan.
Min dotter naglade fast mig med blicken och jag såg en tår växa till i nederdelen av det högra ögat. Vi hade pratat om detta tidigare då hon proklamerat att det inte var roligt längre eftersom hon bytt grupp efter jul och hamnat i en annan gymnastiksal. Med anledningar som att det redan är betalt och att man ska slutföra det man påbörjat fogade hon sig till att gå terminen ut. En av hennes allra bästa kamrater skulle dessutom byta till Alicias grupp just denna vecka.
- Jag och Adam kan vara med och titta idag, sa jag och hoppades att ledarna skulle rucka lite på föräldra- och syskonförbudet.
En halvtimme in i gymnastiksessionen konstaterade Adam tyst viskande:
- Alicia tycker ju att det här är skitkul... det syns på henne.
Jag kunde bara stämma in i hans analys och le åt det faktum att Alicias leende var större än de flestas då hon hjulade och studsade omkring över golvet, genom ringar och över plintar.
- Var det kul idag? undrade jag för att kontrollera stämningen efter passet.
- Njaaeeeääaaa, drog hon ut på det i en sedvanlig tendens att dramatisera.
- Det tyckte du ju, det såg jag, stämde Adam in i samtalet eftersom han tröttnat på att både vänta och lyssna till lillasysters dravel om att gympan inte var kul.
- Jaja... det var väl kul då.
Förhoppningsvis är problemet med den tveksamma gymnasten löst men det kvarstår ändå som vanligt lite smolk i glädjebägaren. Varför tvekade hon överhuvudtaget? Varifrån kommer hennes vilja att överdramatisera vissa saker?
Att vi finns
- Det bästa med Alicia är att hon inte äter allt på kycklingbenen, sa Adam och plockade upp ett av de ben som hon ansåg sig vara klar med för att gnaga av ytterligare några gram av det åtråvärda köttet.
- Är det verkligen det bästa med Alicia? undrade jag medvetet provocerande.
- Nä, svarade han, det bästa av allt är att hon finns.
Skitungar
Lördagen den 14:e mars 2009
Intressant match?
- Alla vi som hatar Elfsborg klappar nu... hojtade den lille yngling som min son satt bredvid och klappade sedan två gånger i händerna utan att få något bifall från den övriga publiken.
Den enda reaktion pojken fick till en början var att jag gick fram och tog honom i hampan. Jag förklarade vad jag tyckte, att det inte är okej med dylika ramsor. Gärna hejaramsor men när vi närmar oss nedvärderande ramsor om motståndarna då reagerar jag.
När jag förklarat min ståndpunkt tog jag ett steg tillbaka varefter en annan, för pojken okänd, man klev fram.
- Jag hatar dig också, sa mannen och tittade den snabbt krympande pojken stint i ögonen.
- Gör du? undrade pojken knappt hörbart och flackade med blicken mellan mannen och gräsmattan.
- Näe... sa mannen och nickade mot mig innan han steg tillbaka till sin plats i åskådarleden.
Det blev lite lugnare bland de sittande barnen en stund men i andra halvlek, när jag återförenats med barnens morfar på långsidan, såg jag plötsligt två barn i en brottningsmatch bakom det ena målet.
- Det var inte jag som började, han hoppade på mig, bedyrade min son när vi diskuterade saken ett par timmar senare.
- Det spelar ingen roll, svarade jag.
Brottningsmatchen var änden på en rad aktiviteter som pågått kring de båda pojkarna under inledningen av den andra halvleken. Jag har väldigt svårt för tanken att någon ska titta på mina barn och tänka att de beter sig som skitungar.
Skitungar definierar jag såna som inte respekterar andra. Som är onödigt högljudda och gapiga. Såna som förskansar sig själv utan att tänka på om det räcker till andra. Såna som drar till sig uppmärksamhet när folk vill lägga den uppmärksamheten på annat, till exempel genom att brottas vid sidan om en fotbollsmatch.
Jag är kanske mer känslig för detta än gemene man men kunde inte låta det fortgå. Min son låg på gräset och det fanns risk för att folk skulle klassa honom som skitunge. Det fick inte ske.
- Nu, går vi hem, förklarade jag för Adam och hans kamrat när jag tagit mig det trettiotalet metrarna till dem.
- Jaaaaa, utropade kamraten.
- Jag trodde att ni var intresserade av fotboll, sa jag lite dömande i samma ögonblick som vi vände ryggen mot drabbningen på planen.
- Jomen det är vi ju, sa Adam och när han sa det trillade det ner en polett. Jag såg det i hans ögon. Han insåg att jag tog dem från matchen för att de bråkat. Han insåg att det inte varit min egentliga vilja.
- Men pappa, vill inte du se fotbollen?
I det läget, när jag beslutat att gå hem, borde jag inte svarat som jag borde. I synnerhet inte med en son som har ett stort samvete.
- Klart som fan att jag hellre skulle se fotbollen...
Adam stannade upp, tittade på mig med tårar i ögonen. Han tog i min arm och skämdes för att han avbrutit min match.
- Vi går tillbaka, jag vill också titta, kom nu, jag SKA sitta still och titta... kom nu pappa... snälla...
Jag visste inte i det läget hur jag skulle reagera. Vi var utanför själva arenan. Dottern stod bredvid och var lycklig över att få gå hem. Sonen ville förmodligen gå hem men insåg att hans beteende fått mig att avbryta tittandet. Jag hade två val; att vända eller gå vidare hem. Jag blev tårögd av hans insiktsfulla beteende och kunde knappt svara.
- Det är lugnt... sa jag och gick vidare hemåt trots att jag egentligen kände att det var fel.
Fredagen den trettonde
Klockan närmade sig tjugo i sex på fredagseftermiddagen då jag och barnen lämnade hemmet för att hämta min sambo på flygplatsen. Hon skulle ankomma från Stockholm medelst flygplan.
Bakom oss i hemmet lämnade vi hackade grönsaker, sedvanlig vitlökssås och tacofärs. Klart för intag efter upphämtning av en styck moder och sambo.
Fredagen den trettonde. Om man vill vara skrockfull kan man vara det. Om man vill kan man måla fan på väggen och skämta om flygresor på just detta datum. Lite otur kan den skrockfulle vänta sig och det borde kanske hänt något.
Katten borde ätit upp tacofärsen. Flygplanet borde i alla fall vara minst en timme försenat. Vi borde fått punktering på bilen eller i alla fall lite soppatorsk.
Det var ett bräckligt upplägg för eftermiddagen och kvällen. Det var många kritiska punkter som skulle passeras men trots det ödesdigra datumet gick hela planen i lås.
För ovanligheten skull kunde planen smärtfritt förlöpa. Om det berodde på datumet eller någon typ av slump låter jag vara osagt.
Gamla Sega Pappan går i graven
Torsdagen den 12:e mars 2009
Min gamla blogg finns inte mer
Efter drygt ett och ett halvt år är bort min gamla blogg på aftonbladet.se raderad. Det var inte utan vissa känslor som jag gjorde det slutgilitiga klicket och lät inlägg och kommentarer trilla i cyberglömska.
Lite emotionella minnen finns dock kvar. Den uppmärksammades ju bland annat av tidningen Föräldrar & barn för en tid sedan... Det blev en bok på Vulkan av det första halvåret (kolla här). Det kommer att bli en bok av 2008 också men det är lite jobb kvar med det.
Det var trevligt så länge det varade men till slut blir det dags att gå vidare.
Omvärderad relation
Man har ju olika typer av relation till sina kollegor. En del pratar man om det mesta med och andra håller man på ett ganska strikt arbetsrelaterat plan.
En av kollegorna från den senare gruppen stötte jag ihop med vid kaffeautomaten och jag vet inte hur det kom sig men plötsligt visste jag hur och varför han diskar hemma om kvällarna.
- Jag diskar alltid, sa han som en fortsättning på ett samtal som jag inte minns hur det började.
- Jaså, svarade jag och hoppades att min förvåning inte skulle lysa igenom.
- Jo, jag slår på sportradion och så står jag där en stund.
- Det har jag inte tänkt på, svarade jag och insåg att jag genom åren stått rätt många timmar i ett tyst kök och diskat istället för att slå på radion för de senaste sportnyheterna.
- Jo, det är bra, det blir liksom två flugor i en smäll. För det första kan jag lyssna ostört på sportradion och för det andra får jag pluspoäng för att jag diskar...
Hmmm... Det där med att bara prata arbetsrelaterade saker med vissa är nog något jag får omvärdera. Det verkar finnas tips och råd att hämta på de mest oväntade ställen.
Bosnisk service
Tisdagen den 10:e mars 2009
Vad är det denna gång?
- Tjena Fredde, jag är på skroten, vad har du för årsmodell?
- 95:a
- Bra... ring mig om en timme.
Måndagens debacle med strejkande bil, såld bilverkstad och utebliven promenad drog ner humöret en aning framåt kvällen. Min kära sambo föreslog ändå att jag skulle kolla om jag hittade något telefonnummer till vår bosniske mekaniker och ringa honom. Dels som en chansning för att få hjälp och dels för att få reda på vart han tagit vägen.
Jag konsulterade hitta.se och fann ett mobilnummer. Jag ringde och hamnade rätt. Han hade sålt men har öppnat en annan verkstad och därmed kunde jag återigen släppa ner de spända axlarna till normal nivå.
En halvtimme efter att jag ringt honom ringde han tillbaka. Då var han iväg och kollade efter en ny bränslepump. Jag gillar den servicen.
- Fredde, kan du komma med bilen i eftermiddag så fixar jag den imorgon, sa han när jag återkom en timme senare.
Parkerat
Måndagen den 9:e mars 2009
Det kändes som vi hade ett bra upplägg inför måndagseftermiddagen. Storpojken blev erbjuden att tillbringa en stund hos en kompis medan lilltjejen skulle på gympa. Min sambo skulle för en gångs skull sluta redan vid fem och vi beslutade oss för att ta chansen till en promenad på tu man hand medan dottern gymnasticerade och sonen var sysselsatt på annat håll. Lite romantiskt gödsel på vår kärleks gräsmatta var att vänta.
Jag hade som vanligt plockat upp lilltjejen på dagis där hon framlever sin sista termin innan dagispensioneringen. Adam behövde jag inte bekymra mig över då han var i tryggt förvar tills vidare så dottern och jag beslutade oss för att inhandla köttbullar i den närbelägna affären.
Glada i hågen lastade vi in köttbullar och allehanda grosserier i bagagen och slog oss ner i bilen. Jag trampade ner kopplingen och vred tändningsnyckeln åt höger men möttes inte av det jag förväntat mig. Till en början lät det som det skulle då startmotorn drog runt ett varv. Startmotorn drog ytterligare ett varv vilket är brukligt men efter det inledande varvet brukar startmotorljudet ackompanjeras av tändningen och dess verkningar. Allt var dock tyst förutom startmotorn idoga kämpande.
Trots att mina bilmekansika kunskaper innehar betydande brister kunde jag sluta mig till, eller i alla fall misstänka, att tändningen strulade. Ett problem som jag personligen lyckades avhjälpa under vintern medelst rengöring av tändstift. Efter ett besök på en närliggande bensinstation där jag fått förklarat för mig att jag hade tur eftersom tändstift vanligtvis inte finns i sortimentet promenerade jag och Alicia tillbaka till bilen. Jag måste säga att jag blev aningen konfunderad över att jag skulle kunna välja mellan sju olika korvmenyer men att tändstift endast finns hemma "om du har tur". Statoil...
Min sambo slöt upp bredvid den gröna saaben och den alltmer förbryllade ägaren. Nya tändstift hade ingen som helst verkan och vi satte oss samtliga i Johannas bil för att konsultera min bosninske verkstadsägare som vanligtvis höll sig i verkstan till sexsnåret om kvällarna. Den inplanerade leveransen vid barngymnastiken hade sedan länge avstyrts medelst tvång.
Han har hjälpt oss många gånger, några av dem har jag berört i min gamla blogg på aftonbladet.se:
Rödluvan och Skalman
Biljävel
Helvetes jävla förbannade bilhelvete!
Lyckligtvis har jag inte besökt verkstan på ett par månader men min förvåning var ändå stor när det var en okänd man som öppnade den låsta porten då jag bankade.
- Nej, han har sålt verkstan, svarade den okände mannen då jag frågade efter min bosninske mekaniker tillika den uppenbarligen före detta ägaren.
En liten bit av min värld föll samman. Som fullständigt hopplös på bilar och dess funnktion har jag förlitat mig på min mekaniker. I vått och torrt har han funnits där och fixat allt som jag inte klarat. Han har gett råd och letat reservdelar. Han har sparat pengar åt oss genom att ringa runt bland skrotarna och donat med allehanda grejer. Plötsligt var han bara borta.
- Jag vet inte vad han gör nu, sa mannen som eventuellt uppfattade min förvirring.
- Jag kanske kan hjälpa dig framåt torsdag eller fredag, sa han sedan.
Vi åkte till verkstan för att få det glada välkomnande leendet och tala med problemlösaren som jag tror skulle ha svängt förbi vår bil på vägen hem och sedan levererat en lösning.
Schwoop.
Här stod nu en sävlig man av annat ursprung än min bosniske frälsare och sa att det skulle ta tre eller fyra dagar innan han ens kunde titta på bilen. Bedrövad och än mer konfunderad än över tändstiften på Statoil lommade jag tillbaka till Johannas bil.
- Vad gör vi nu? undrade Johanna uppgivet när jag berättat om den sålda verkstan.
- Vet inte, suckade jag.
- Vi åker hem, du får ringa runt lite imorgon, sa sambon och startade bilen.
- Pappa? sa dottern försynt från baksätet.
- Ja? replikerade jag.
- Vill du höra en sång?
- Ja, svarade jag trots att jag egentligen helst av allt ville ha tystnad.
- Mamma satt på toa och körde med sin bil... nu är den slut. Den var kort vá?
God jul!
Bättre sent än aldrig?
- Ska vi fira JUL? sa min dotter med stort eftertryck när vi avslöjade söndagens planer ett par dagar innan.
- Ja, sa jag.
Det har liksom fallit sig så i år att vi firar fjolårets jul den åttonde mars. Den traditionella julfikan med min sambos barndomsvän har liksom inte blivit av och nu när vintern börjar släppa sitt grepp om vår omvärld så fick vi till det. Visserligen var lussekatterna utbytta mot kycklingfiléer och pepparkakorna mot kladdkaka men presenterna var desamma. Flitiga och förutseende som de två barndomsvännerna är så var klapparna inköpta och inslagna redan innan jul vilket föranledde att tomtar och girlanger prydde paketen.
Det jobbas varannan helg. Barn blir sjuka och några åker på semester. Någon helg är det fotbollsturnering och dagarna bara går. Julförberedelser blir mellandagar. Nyår blir sportlov och plötsligt sitter man där den åttonde mars och firar jul.
Det hade nog ändå smakat med glögg men den tanken svävade förbi först då jag satte in disk i diskmaskinen efter tillställningen. Glöggmuggarna går dock inte att diska i maskinen så just i det ögonblicket tedde sig inte glöggidén särskilt attraktiv i alla fall.
Snälla, snälla, snälla
Det var en synbart trött Adam som stod på trappen hos sin discopolares farmor när vi kom dit för att hämta honom. Sedan vi senast sett honom på fredagsmorgonen hade programmet varit späckat och avslutades med ett besök i simhallen innan vi mötte upp honom och discopolarens familj.
- Han har skött sig utmärkt, sa discopolarens mamma vilket alltid värmer ett förälders hjärta. Tröttheten visade sig också i att han utan knot pallrade sig ner till bilen och sjönk tungt ner på bilkudden.
Vår nyfikenhet på eskapaderna fick vänta eftersom han var allt annat än talför i bilen hem. En av de få sakerna han fick ur sig var en liten ynklig protest över att vi skulle stanna och handla på vägen hem.
När klockan blev åtta på kvällen bänkade sig den trötta killen med sin familj för att beskåda melodifestivalen. Jag försåg mig med en godispåse, papper och en penna för att anordna en liten intern gissningstävling om utgången i duellerna.
- Jag tror på Scotts, sa storpojken som repat mod och levde upp inför en mysig stund i TV-soffan.
Han fick fel och modet sjönk tillfälligt. Jag trodde för övrigt på Sarah Dawn Finer...
- BWO, sa Adam sturskt efter att låtarna spelats i den andra duellen. Han hade förmodligen trott på dem hur det än låtit.
- Jag med, om de andra går vidare slutar jag titta, sa min sambo om möjligt ännu mera sturskt.
De fick fel och Adams humör sjönk betänkligt. Sambon satt trots allt kvar alltmedan jag kammade hem min andra raka poäng eftersom jag gissat rätt på glättiga Lili & Susie.
- Amy Diamond, gissade Adam inför röstningen i tredje duellen.
Amy åkte ut och jag plockade min tredje raka poäng medan sonen sjönk djupare och djupare ner i soffan. Jag övervägde någon spydig kommentar om mina tre raka men höll inne den med tanke på husfriden som redan verkade sväva i fara.
- Det där tar Rico, sa Adam som oengagerat avtvingades en gissning.
Bom.
- Näääää.... sa han mitt i en utandning men syftade nog mer på att Caroline af Ugglas gick vidare än att han missade poängen. Min lilla interna gissningslek lades lite åt sidan då jag insåg att den verkade bli mer en belastning än en stämningshöjare som avsikten varit.
Snälla, snälla, snälla är ju faktiskt en fantastiskt vacker låt. Jag kan dock förstå om en nioåring inte riktigt uppskattar den.
En stund senare kom vi till läget då det var dags att säga god natt och en utpumpad son kröp välvilligt ner under täcket.
- Snääla, snälla, snälla snälla, sjöng jag tyst och kråmade mig lidande på golvet bredvid sängen. Min förhoppning hade varit att få ett sånt där halvt leende som oftast betyder att man är hopplös men av det blev det intet. Jag fick en tom blick.
- Gonatt, sa han och jag vet inte om jag hann ut ur rummet innan han somnat.
Det händer bara i våran by
Fredagen den 6:e mars 2009
Rasmus Elm trollar framför näsan på oss. Mobilfoto: Alicia
- Det känns lite konstigt, sa min dotter och tittade fundersamt på mig när vi för första gången ensamma satt vid bordet och åt tacos.
- Ja, svarade jag och och tog för givet att det var den arbetande modern samt den discobesökande broderns frånvaro som förbryllade henne.
- Jag trodde aldrig att jag skulle gå på fotboll utan Adam, förklarade hon sedan överraskande och syftade på den match som vi tittat på ett par timmar tidigare.
För min del känns det nästan lite magiskt det där med fotbollen. Att de svenska mästarna lägger sina träningsmatcher tre hundra meter från vårt hus. Att drygt femhundra personer sitter på träbänkar och står i dubbla rader runt vår fotbollsplan och ser Kalmar FF vinna mot Halmstad BK med 1-0. Själva vinsten är inte speciellt magisk men själva grejen. Grejen att antalet människor i byn fördubblas en svinkall fredagseftermiddag i mars. Det är lika magiskt som att unge Rasmus Elms flinka fötter dansar bara ett par meter framför oss.
- Nu är det jäkligt kallt, huttrade jag fram till min dotter som satt och fotograferade glatt med benen dinglande från träbänken.
- Mmmm..., svarade hon och tog ytterligare ett kort på linjemannen som susade förbi.
- Ska vi gå hem nu? undrade jag försiktigt eftersom mina fingrar, som saknade vantar, verkligen skrek efter värme vilket de inte fick i tillräcklig grad trots att de var djupt begravda i byxfickorna mestadelen av tiden.
- Bara tre bilder till, svarade dottern och knäppte ytterligare en bild på linjemannen.
Jag borde kanske varit glad över att få stanna kvar men inte ens skådespelet på planen, som förlorade lite av sin glans i andra halvlek, fick mig att vilja stanna. Tre bilder till kunde jag dock stå ut med eftersom dessa knäpptes i rasande fart då linjemannen återigen passerade. Det blev totalt tjugoen kort med samma motiv, en springande linjeman med rödgul flagga som fladdrade i den iskalla vinden.
Discoprinsen
Torsdagen den 5:e mars 2009
Skrudad för disco i kläder från Oxford Street
- Jag vill ha slipsen, sa Adam när vi började prata om packning inför morgondagens äventyrliga dag.
- Visst, svarade jag som tog tillfället i akt att vara med och bestämma om kläder då hans mor befann sig på andra aktiviteter under kvällen. Naturligtvis tog dock sonens ömma moder en kontrolltitt ner i den packade väskan när hon kom hem och till min stora glädje fanns bara en anmärkning. När hårgelén var nedlagd i väskan ansågs packningen godkänd.
Upplägget för fredagen började med en hemmasnickrad affisch i skolans korridor som proklamerade att det skulle hållas lågstadiedisco i grannskolans matsal. Min son nappade direkt på idén vilket han idogt gjort då det nalkats discomöjligheter ända sedan debuten i förskoleklassen för drygt två år sedan.
De är ett gäng grabbar i klassen som har fattat tycke för dessa aktiviteter vilket jag tycker är riktigt kul. De kommande äventyren späddes dessutom på med ett erbjudande till sonen om övernattning hos en av de discopigga klasskamraterna. En övernattning som ska följas upp med ett simhallsbesök påföljande dag.
- Shit, vilken dag! sa Adam studsande förväntansfull när upplägget blev klart för honom.
Det bästa av allt; vi behöver inte lyfta ett finger. Discopolarens föräldrar har styrt upp verksamheten från start till mål vilket ger oss ett litet utrymme att luta oss tillbaka och umgås med vår dotter på tre man hand. Det är ju inte så ofta det erbjuds möjlighet för ett av barnen att ha två föräldrars uppmärksamhet en hel kväll.
När storpojken svingar sina olurviga och slänger med slipsen på dansgolvet så sitter vi således hemma i godan ro utan att behöva tänka på hämtning, lämning och skjutsning.
Ärrbildning
Paolos broccoli
Egentligen började det redan i lördags medan vi släpade fyra garderober med tillbehör över parkeringen utanför det stora blåa huset. Lilltjejen, som haft en viss karaktär med sina småländska och ohörbara "R", gladdes över det vackra vädret.
- Idag är det ett riktigt... hörde du pappa? Hööörde du?
Jo, jag hade hört. Det var inget vanligt Aliciauttal. Det var ett rullande "R" som fått vilken göteborgare som helst att blekna av avund.
- Jag sa rrrrrr...
När ljudningen skulle återskapas kom det inte ut något mer än ett småländskt instängt uttal och besvikelsen syntes tydligt på hennes snabbt sjunkande axlar.
- Idag har jag inte tänkt på det men jag har sagt "R" hela dan, sa hon när jag hämtade henne på dagis. Hon avslöjade också att de pratat om bokstaven R veckan innan och jag anade att det var det veckolånga R-temat som lagt grunden för hennes nya uttal.
Den påföljande bilresan hem fick jag och hennes storebror lyssna till allehanda ord innehållande R i början, mitten eller slutet. Först var det lite charmigt men det avtog efterhand. I synnerhet som R-ljuden tenderade att bli längre och längre. Jag hade dock inte hjärta att avbryta henne i hennes nyvunna favoritsysselsättning.
Vi masade oss sedvanligt in i vårt gula lilla hus från början av förra seklet alltmedan R-orden började klinga av för att slutligen upphöra till mina örons och slitna hjärncellers stora glädje. Jag tog mig an middagen som för dagen blev en liten blandning av allehanda grönsaker och korv.
Jag måste ta tillfället i akt och lyfta fram broccolin som med hjälp av en gammal boxare blivit en grönsaksfavorit i vårt hem. Paolo Roberto gav för en tid sedan ut en kokbok med sina fastrars mat som jag fick av min sambo under romantiska former för knappt ett år sedan. I den finns "Insalata di broccoli", en förädling av den grönsak som jag tidigare ratat. Ratad på grund av att jag själv fördärvat den. Kolla receptet här.
Slutligen blev det dags för samling runt bordet för matintag och den R-fria stunden var över när lilltjejen fick syn på de framdukade primörerna:
- Åååh, Paolo Rrrrrobertos brrrroccoli...
- Rrrrrivna morrrrrröter...
- Rrrrrruccola...
- Tomaterrrrr...
- Gurrrrrka
- Korrrrrrv...
- Brrrröd...
- Vad är det där? undrade hon slutligen och pekade på några stekta svampar.
- Champinjon, svarade jag och var noga med att inte säga det i plural.
- Det vill jag inte ha, sa hon och sträckte sig efter favoriten; Paolos broccoli.
Grattis broder!
I slutet av sjuttiotalet eller möjligen början av åttiotalet gjorde jag två fatala misstag. Jag tror det var en lördag eller söndag då jag låg på den gröna heltäckningsmattan framför TV-soffan och avnjöt något sportevenemang på TV. Förmodligen var det tipsextra eftersom det i princip var den enda sport som erbjöds. I soffan, en dryg meter bakom mig satt den äldre av mina två storebröder och tittade på samma evenemang. Retsamt långsamt förflyttade han sina fötter närmre och närmre mitt ansikte tills tubsockan nuddade min näsa.
- Lukta! uppmanade han och det var i det ögonblicket jag gjorde det första misstaget.
Om jag i det läget bett honom lägga av och flyttat på mig hade det förmodligen varit frid och fröjd. Jag reagerade inte så. Jag tog ett djupt andetag och sniffade. Misstag nummer ett.
- Mmmm... det luktar popcorn, sa jag sedan vilket var misstag nummer två. Visserligen var dåtidens popcorn fjärran från nutidens micropop men lukten var densamma.
Efter dessa två misstag hände det naturligtvis flera gånger att den sex år äldre brodern kom jagandes med ett par svettiga tubsockor.
- Det luktar popcorn, det luktar popcorn... hojtade han varefter de avtagna strumporna skulle tryckas mot stackars lillebrors näsa.
Det finns dock värre incidenter som denne retsamme storebror iscensatt. Jag minns med tydlighet hur han kom kutande från köket och sa:
- Jag har en fis på gång!
Via hallen vek han tvärt vänster in i mitt rum varefter han hoppade upp och satte sig på min huvudkudde.
En annan episod av våra liv minns jag också väl. Jag vet inte upprinnelsen till det men avslutningen är glasklar. En avslutning som jag lyft fram som ett avskräckande exempel för mina egna barn.
- Gör du det där en gång till så slänger vi ut dig i snön, sa min far till sin son, tillika min bror, som för tillfället endast var iklädd ett par ljusblå kalsonger med y-front.
- Det skulle ni aldrig göra... svarade storebror uppstudsigt.
- Testa, sa pappa med sitt karaktäristiska pillimariska leende.
Han gjorde det igen. Pappa tog hans armar och mamma hans ben. Jag öppnade villigt ytterdörren och ut kånkades storebror och placerades i en snödriva bredvid trappan till huset. Precis innanför tröskeln stod jag och min andra bror och jag minns inte säkert men jag är relativt övertygad om att vi skrek av förtjusning.
Idag, den tredje mars, fyller denna retsamma broder år. Hade det inte varit för mina påminnelser emellanåt så hade han säkert glömt bort sina popcornstinkande tubsockor.
Så, tack då storebror. Tack för doftminnet som jag påminns om varje gång det luktar popcorn. Dessutom; grattis på födelsedagen!
Har du verkligen använt kondom?
Morgonen började stillsamt och ovanligt uppstyrt vilket ledde till att jag kunde nära en förhoppning om att nå morgonens mål att infinna mig på min arbetsplats halv åtta. Det tar tjugo minuter att köra hemifrån till den plats där jag separerar mina yngel och placerar lilltjejen på dagis samt storpojken på skolan. En resa som ofta företas under tystnad med undantag från vissa funderingar som osorterat bubblar ut ur sonen mun.
Lilltjejens morgonresa ingår i uppvakningsprocessen har jag fått för mig. Hon sitter allt som oftast tyst och tittar ut genom fönstret. Förmodligen en stund av dagen som hon njuter av.
- Har du verkligen använt kondom? undrade sonen när vi svängde upp på motorvägen knappa sju kilometer hemifrån.
Jag förbannade min och min sambos frispråkighet för ett ögonblick (detta ämne har avhandlats tidigare, se här) innan jag försökte slingra mig en aning.
- Hur kom du att tänka på det? undrade jag som motfråga och sökte hans blick i backspegeln.
- Jag vet inte, jag bara undrar...
Jag satt tyst en stund och försökte formulera ett morgontidigt men förnuftigt svar som skulle dräpa samtalsämnet och tillfredsställa den frågvise nioåringen.
- Jag vill nog aldrig använda en sån, sa han när han inte längre orkade vänta på ett svar...
- Nähä, slapp det ur mig innan jag återigen sökte efter ett lämpligt svar så att min koncentration skulle kunna återgå till Anders Timells redogörelse om Vasaloppet.
- Fast det kanske ändrar sig med tiden, fortsatte han.
- Förmodligen, sa jag och sökte återigen hans blick för att invänta ytterligare prekära repliker på samma tema.
Under en stunds tystnad hann jag fundera över samtalet och hur det skulle fortsätta. Jag slängde en blick på lilltjejen som till synes opåverkad fortsatte sin meditation i baksätet innan sonen återigen tog till orda:
- Varför är vägskyltar oftast blåa?
Våren är här!
Stjärna, stingrocka eller USA?
Våren är här, i alla fall enligt almanackan. Jovars, vädret på den första vårdagen vittnade ju också om vädermässigt bättre tider. Solen kämpade hårt för att förskjuta den sista snön och gloppet från uthustaket hördes ända in i groventrén där jag spenderade denna välsignade dag.
Långfredagen 2007 påbörjade jag och barnen rivningen av panel och skivor i groventrén. Sedan dess har nästan två år förflutit. Nu sitter det nytt gips på väggarna inklätt med väv som sedan målats. Golvet är förvandlat från trist plast till parkett och klinker. Den första vårdagen 2009 restes fyra ståtliga garderober som skall härbärgera vantar, mössor, skor och annan bråte i hallen.
- Kan ni fixa maten? undrade jag och riktade frågan till mina barn som påstod sig vara sysslolösa.
- Ja! ropade den sexåriga dottern.
- Njae... sa den nioårige sonen och smög iväg till TV:n där han hittade Svampbob Fyrkant.
Ursprungstanken var att jag skulle kunna fortsätta med mina garedrober och att de med gemensamma krafter skulle slänga ihop en ugnspannkaka eller två. Jag hade nog tänkt mig Adam som kökschef och receptläsare men ville inte tvinga honom. Egentligen trodde jag att han skulle ta sig an uppdraget med lust och kraft men jag bedrog mig uppenbarligen.
Efter lite kortfattade instruktioner till sexåringen startade hon välvilligt sitt äggknäckande, mjölk- och mjölmätande. Jag förväntade mig frågor då jag skruvade fast den sista långsidan på den sista garderoben men från köket hördes inget än ett sedvanligt matlagarskrammel.
- Smeten är klar! utropade dottern varefter jag gjorde henne sällskap och inspekterade den röda bunkens innehåll.
- Nämen... sa jag lite förvånat. Har du gjort hela smeten?
- Japp! sa hon stolt och tittade upp på mig.
Hon överträffade mina förväntningar när hon uppvisade en skapligt klumpfri pannkakssmet. Denna smet åkte snabbt i långpannan, som hon för övrigt smort elegant med en sån där liten pensel och flytande margarin.
- Du får ställa in den i ugnen, sa hon sedan förnumstigt.
Medan vårsolen senare sakta försvann bakom grannens hus njöt vi av ugnspannkakan och, för min del, det sista av min mammas hemgjorda lingonsylt. Dottern hade gjort ytterligare en sats och efter en och en halv plåts intag var hela familjen mättad.
Dagens matlåda således: Ugnspannkaka som jag stolt tuggat i mig samtidigt som jag skrutit över min företagsamma dotter.
